• 2013-09-27
  • 1

In order to understand ADD, it is important to know the symptoms. cheap oakleys sunglasses The hallmark symptoms of ADD are short attention span, distractibility, disorganization, and poor internal supervision. People with ADD have trouble with regular, routine everyday attention the kind of attention that makes life Discount football Jerseys work, such as getting your homework done, paying bills on time, being on time for work, and listening to your spouse or children..

Why ”former”? Because he was given a pair of pandas in 1971 and resigned from office in you guessed it 1974.Soon afterward, China threw her arms in the air, screamed ”Fuck it!” and discontinued this trend of panda trafficking, lest the whole world end up leaderless and embroiled in anarchy.replica oakleys The classic series of shorts (originally called ”Our Gang”) was about the misadventures of a group of neighborhood kids and began in the 1920s, because there was nothing more hilarious to pre Great Cheap Wholesale NHL Jerseys Free Shipping Depression America than watching poor children performing dangerous stunts. Billy ”Froggy” Laughlin had been at 16; Norman ”Chubby” Chaney was nicknamed so due to a glandular ailment that caused him to pass away at the age of 21; Wholesale NBA Jerseys From China and Clifton Young, who played Bonedust, became pretty much that when he and died in a fire at 33. Another one, Donald Haines, was at 23, but at least he died a heroic death in combat unlike poor Bobby Hutchings (”Wheezer”), who died in a plane crash at 20 during routine army training.”Yeah,” you say, ”but these were unhealthy people and military vets; maybe it’s not so weird that they kept meeting unnatural ends.”Oh, we’re not done.

Chew your food thoroughly to help with digestion. If you have a headache and can’t chew easily, puree food or try softer sources Wholesale Cheap Jerseys Free Shipping of fruits and vegetables such as applesauce and fruit cocktail. Scrambled eggs are an effective source of protein following a head injury.

Last, but not least, we didn’t talk about getting into a tiebreaker situation. In intermediate tennis it’s probably going to pop up at some point. Let’s say, your game score is at 6 6. ”I see myself as Latino. And I’m very proud of that fact,” Rivera says. ”And it’s funny because people say you’re a minority, http://www.bestfakesales.com/sale/ you’ve gotten opportunities because you’re a minority.

”The best thing about our game is for six months it is all consuming, everyone has got an opinion on it, everyone has a team,” Bartel said. ”But it can get a bit draining by the end of it. Having four or five or six weeks off, and then slogging away, still three months from games, it can Cheap Wholesale MLB Jerseys From China get a bit monotonous.

  • 2013-09-24
  • 3

There are a number of other consequences of bad grades that may Discount Wholesale Jerseys Free Shipping directly affect you. Your high school may not allow you to play on its sports teams, for example, unless you maintain a particular GPA. Some parents will also use punishment Cheap Wholesale hockey Jerseys to motivate you.

But then you realize that much of the action involves watching the townspeople get slowly eaten to death, one chunk of flesh at a time, cheap fake oakleys as they lay Cheap hockey Jerseys Free Shipping helpless in the desert. Throughout the game, townspeople are telepathically controlled by the ant queen, who psychically incapacitates them so that ant Wholesale Authentic Jerseys From China drones can munch on their supine bodies. The ants slowly strip away skin and muscle, leaving exposed bones behind as the victims’ live action faces writhe and scream in horror..

The convention for putting telltales on is the starboard side is high. If you remember, your green and red; green is starboard and red is port. Install the telltales Wholesale football Jerseys Free Shipping about 6″ aft to the left. ”Malky is also very concerned about seriously inaccurate and misleading reports of his alleged involvement in these matters in the media. It has never been alleged that he wrote any homophobic or sexist messages and he has confirmed that he did not do so. Further, there are incorrect and damaging suggestions that he sent a whole host of offensive and unpleasant messages that are simply not true and which give a grossly distorted and unfair view of Malky’s involvement in this matter.

Lazarus was not a suspect in 1986 because detectives believed two robbers, who had attacked another woman in the area, were to blame for Rasmussen’s death. The case was cold until May 2009 when undercover officers followed Lazarus and obtained a sample of her saliva to compare with DNA left at the original crime scene,oakley sunglasses outlet police said at the time. In 2012, Lazarus was sentenced to 27 years to life in prison for first degree murder and an additional two years for personal use of a firearm.

Vick will appear in court in Richmond on August 27.” Vick’s guilty plea follows similar actions by his three co defendants. Two of them pleaded guilty last Friday and said Vick financed gambling on dogfights at Vick’s property in rural Virginia. One of them said Vick helped hang, drown and electrocute dogs that didn’t perform well..

Hello I’m Sifu Mallon with the Clearwater Kung Fu center; this is my assistant Melissa and this is Kung Fu for help. http://www.cheapoakley2012.com We’re going to be working on tantui 2, going through our left side; we’re taking it up from where we performed our scrape lock side punch. The next move is called sleeve lock reverse punch kick punch.

2013-09-24 Aktuellt

Jag kommer aldrig glömma den där morgonen i oktober. Då när tiden stannade för en stund och allt vändes upp och ner.
Hade som vanligt varit på lördagens dansaerobic och efter duschen bestämde jag mig för att göra något jag inte gjort på länge. Smörja in mig med en härlig bodylotion innan jag klädde på mig.
Jag kände den direkt. Så tydligt.
Fick panik. Kände efter igen. Jo. Där var den.
En liten hård ärta i mitt vänstra bröst.
Hjärtat och tankarna rusade. Ville inte känna efter fler gånger men kände mig ändå tvingad.
Försökte få den att försvinna bort med mina tankar men den var där ändå. Så tydlig.
Tvångstankarna smyger sig på direkt och det enda ordet jag hade i mitt huvud var CANCER.
För en knöl i bröstet betyder ju cancer?

En lördag också. Vem kan man få tag på då? Min man var med dottern på hennes dans. Han fick ett panikartat sms. Stackarn.
Medan han skyndade sig hem hann jag prata av mig lite med min väninna som lugnade mig och kom med tips och råd vart jag skulle vända mig. Googlade fram varenda sajt som handlade om bröstcancer. Fick för mig att ju mer jag läste desto bättre skulle det bli. Man tänker inte rationellt när man har panik. Helt klart.
Hittade till slut numret till bröstmottagningen på Danderyds Sjukhus dit jag ringde och lämnade ett smått desperat meddelande.
Resten av helgen kommer jag inte riktigt ihåg. Jag vet att jag och Magnus pratade mycket och att det kändes otroligt skönt att berätta om knölen för mina systrar när vi var ute och sprang på söndagen.
Man skall aldrig vara ensam i sin oro.

På måndagen kunde jag inte vänta tills någon tänkte höra av sig utan kastade mig på telefonen kl 08.00 och ringde igen till Danderyds Bröstmottagning.
Syster Anna svarade, hörde på min röst att det var panik och lyckades skaka fram en tid till mig samma dag.
Det kändes som en befrielse att bara få komma dit. Efter en undersökning och information fick jag direkt remiss till mammografi och ultraljud.
En vecka senare var mammografin och ultraljudet avklarat. Även en finnålsbiopsi för att ytterligare försäkra oss om att detta var som alla trodde, något ofarligt.
Men när läkaren säger att jag skulle få träffa onkologen gällande resultatet började mitt hjärta bulta igen. En onkolog. En onkolog för mig betyder cancer.
När läkaren såg mitt panikartade uttryck i ansiktet försäkrade han mig om att alla resultat från en biopsi meddelas av onkolog. Det är rutin.

En vecka senare är jag tillbaka på Danderyd för att träffa onkologen. Jag är otroligt tacksam över att min väninna övertalade mig om att få följa med. Hela vägen in på rummet. Ett sådant besök skall inte genomföras ensam. Det vet jag nu.
Onkologen var en fantastiskt söt kvinna, bröt på amerikanska och var gravid i sjunde månaden. Hon fick mig att känna mig lugn.
Vi pratade om allt möjligt, gick igenom min sjukdomshistoria.
Sen säger hon att det var som hon trodde. Det jag har är en tumör. En så kallad Papillom. Vilket är en ofarlig form av tumör.
Det där med ofarlig hörde jag aldrig. När hon sa ordet tumör stannade tiden igen och jag kände hur golvet öppande sig och jag föll igenom ett stort svart hål.
Till slut känner jag min vänninas hand på min arm. Hon tittar på mig och upprepar: Linda, detta är ofarligt.
Okej. Tumören är ofarlig. Men den är fortfarande där. Jag vill inte att den skall vara där.

Efter ytterligare en biopsi och vidare diskussioner med onkolog, patolog och kirurg bestämmer vi att knölen skall tas bort. Trots att den i nuläget är ofarlig kan den, om den får stanna där inne, växa till sig och eventuellt bli farlig.
Operationsdatumet sätts till den 17 december. Dagkirurgi och nedsövning.
Då kommer nästa oro. Hur mycket av bröstet skall de ta bort? Går det att rätta till på något sätt efteråt? Jag googlar igen. Denna gång på rekonstruktiv bröstkirurgi. Jag är expert nu. På papillom och rekonstruktiv bröstkirurgi.

Idag är knölen borta. Och 95% av mitt bröst sitter fortfarande kvar. Det ingen annan kan se kan jag se. Bröstet har ändrat lite form. Men det sitter där i alla fall.
Det slutgiltiga beskedet har också kommit från patologen. Knölen var ofarlig.

7 veckor från upptäckt tills att den var borta.
Kan inte vara annat än tacksam över den sjukvård vi har i Sverige.

Det finns fantastisk hjälp att få!

/Linda

  • 2013-02-01
  • 8

Snart fyller jag år, ja det är egentligen inget särskilt med det för det gör vi alla. En gång om året och firar att vi blivit ett år äldre. Men detta år fyller jag 40 år och för många är detta en magisk gräns. Eller snarare en skräckgräns att passera rent åldersmässigt.

När jag var liten och min mamma fyllde 40 år kommer jag ihåg att jag tyckte att hon var oerhört gammal och att man själv en dag skulle fylla 40 kändes lika avlägset och långt borta som möjligheten att jag skulle bli astronaut och flyga till månen. Men så är den då här alldeles snart, bara veckor och dagar ifrån den så är den ju inte alls så där långt borta längre. Och ju närmare min 40-årsdag som jag kommer, desto fler blir omgivningens kommentarer och frågor om jag börjat känna av någon 40-årskris ännu.

40-årskris??!?  Jag måste då ärligt svara att jag inte känt av någon ålderskris ännu. Inte ett spår av det än så länge, men vem vet, på min födelsedag kanske jag vaknar upp krisar rejält. Men det tror jag faktiskt inte.  Jag känner mig väldigt bekväm med min ålder och vart jag befinner mig i livet. Ärligt talat så tycker jag att det är så oerhört skönt och befriande att bli äldre.

Värre var det nog åren runt 30. Nu fick jag aldrig någon 30-årskris men jag hade ett par år som jag tyckte att det var väldigt jobbigt att bli äldre. Det var nämligen så att jag längtade väldigt mycket efter att få barn och önskade inget annat och kände att när jag närmade mig 30 år och fortfarande inte blivit mamma så började det faktiskt bli en stress runt detta. Jag har nog aldrig känt mig så gammal som när jag fyllde 30 år.

Varför får man en ålderskris egentligen? Jag tror själv nog inte att det egentligen är själva händelsen i sig att plötsligt fylla 30 eller 40 som triggar igång en kris inom många människor. Det handlar nog mycket om vad man själv har för inre bild och mål över var man borde befinna sig i livet vid en viss ålder. Och om ens drömmar och mål befinner sig väldigt långt bort från verkligheten, ja, då kan det nog bli en riktigt jobbig väckarklocka när man inser detta och det är nog då enligt min gissning som ålderskrisen slår till med full kraft.

Men har man båda fötterna på jorden, har en viss självdistans och rannsakar sig själv med jämna mellanrum tror jag nog att man i stora drag slipper någon form av ålderskris.

Ärligt talat så tror jag inte på det här med 30 och 40-årskriser överhuvudtaget.
Att det här med att 40 är det nya trettio och att 30 är det nya 20? Det går ju inte… Skall man då göra saker i förskott? Eller i efterskott?

2013-02-01 Aktuellt

Nu under höstens förkylningstider har jag suttit framför TV:n lite mer än vanligt och kryssat runt mellan de olika tv-kanalernas förmiddagstablåer som till stor del består av olika realityserier och då framför allt amerikanske hemmafruar i New York, Beverly Hills, Atlanta med mera. Det som då slår mig när jag tittar på dessa program är hur elaka vi tjejer kan vara mot varandra. Man skulle kanske kunna tro att dessa falska leenden, skitsnacket bakom ryggen, dömandet, granskandet, utfrysningarna, vuxenmobbingen och det generella falska beteendet mot varandra kanske enbart hör hemma i ett realityprogram från USA, långt bort från oss svenska kvinnor, men så är det tyvärr inte.

Nog känns miljön och situationerna rätt långt ifrån och fjärran för oss här i Sverige, men intrigerna skulle kunna vara desamma som nästan i vilken svensk stad och grupp kvinnor som helst.  Självklart menar jag inte alla kvinnor, men enligt min erfarenhet är det väldigt många kvinnor som är så här mot varandra.

Varför är vi kvinnor så bra på att vara så kritiska och dömande mot varandra? Vad är det i oss kvinnor som gör att vi ser andra kvinnor som en konkurrent och ett hot?

En tydlig koppling till detta är ju hur vi kvinnor tänker när vi ska klä upp oss. Det är många kvinnor i min närhet som berättar att de sällan klär upp sig och gör sig vackra för männens skull utan för andra kvinnor skull. En kvinna jag känner sa en gång till mig att hon litade helt på sin man, men inte andra kvinnor. Och kände behovet att alltid vara snyggt klädd och stylad i möte med andra kvinnor för att hon var tvungen att känna att hon var bättre en dem. Det handlade då alltså inte om att hon ville att hennes man skulle tycka att hon var vackrare än alla andra kvinnor, utan att hon ville att alla andra kvinnor skulle tycka att han hade valt den vackraste kvinnan.

Ett annat exempel på detta är om man går ut en lördagskväll och ställer sig i kön till damernas. De granskande och dömmande blickarna som vissa kvinnor kastar på varandra skulle kunna få till och med en som Simon Cowell att framstå som en Dalai Lama i sin kritik i jämförelse.

Men det som är ännu känsligare än vårt utseende är hur vi är som mammor och hur vi jämför oss med varandra och framför allt kritiserar varandras förmåga att vara en god förälder eller inte. Detta märker jag särskilt på min blogg när jag skrivit ett inlägg som kanske handlar om särskilt känsliga ämnen såsom amning, sovvanor och uppfostran av barn rent generellt. Här kan många kvinnor vara riktigt hårda och rent av grymma mot varandra i deras sätt att döma ut en annan kvinnas sätt att vara gentemot eller uppfostra sina barn.

Jag talar nu om att just vi kvinnor är så här mot varandra. Visst kan nog män vara elaka mot varandra men inte alls på samma uttänkta, beräknande och dömande sätt som kvinnor. Som kille brukar det många gånger vara så att man konfronterar varandra direkt istället och sen har man löst det. Antingen är man vänner eller bryter och går åt skilda håll utan att snacka särskilt mycket skit om vederbörande.

Vad som också är väldigt märkligt är att vi kvinnor många gånger också gärna och hellre väljer en man framför en kvinna när det handlar om tex tävlingar eller röstningar. Kvinnor röstar många gånger då hellre på mannen för att han är charmig och go även om kvinnan i fråga var den som besatt större talang. Som kvinna blir man granskad, dömd och kritiserad före man ser talangen oavsett vad det är. Och tyvärr har jag själv sett detta tydligt allt för många gånger, tjejer måste överbevisa sig för andra tjejer för att få samma erkännande som en kille hade fått på en gång.

Tänk om vi alla kvinnor istället bara skulle slappna av lite! Var inte så dömande, var istället mer tillåtande och öppna för att vi är alla olika och inga konkurrenter eller hot. Det finns inga vinnare bara förlorare i tävlingen om vem som är ”bästa mamman” eller vem som är den ”perfekta frun”. Stötta varandra istället och se inte varandra som konkurrenter eller hot. Vad sägs om att försöka hjälpa varandra istället för att i första hand kritisera varandra och döma. Tänk så mycket längre vi skulle komma inom så många olika områden om vi kvinnor bara hjälptes åt istället.

2013-01-22 Aktuellt
  • 2013-01-16
  • 3

 

Jag har tidigare skrivit om att man måste våga misslyckas för att lyckas. Och visst låter det väldigt enkelt när man hör någon säga det och för vissa låter det ju till och med nästan självklart. Medan för andra kan vet verka en aning pretentiöst. Men för många är detta inte alls lika självklart och enkelt som det kan verka. Efter min förra krönika om detta ämne så är det många som frågat mig hur man då verkligen finner styrkan att borsta av dammet från knäna och resa sig upp och gå vidare när man då har misslyckats. Ja, det är ju en väldigt bra fråga som det säkert finns lika många svar på som det finns människor, för vi är ju alla olika och hanterar sådana här saker på olika sätt.

Att misslyckas med något kan ju göra att man tappar ansiktet inför andra människor. Man kanske känner sig som en misslyckad och dålig människa och klankar ner på sig själv. Att misslyckas med något kan ju också innebära att ens drömmar gått i krasch, allt beror ju på hur stort eller litet misslyckandet är. En annan orsak till att man kan känna sig misslyckad eller där självkänslan och egot får sig en knäck kan vara om man får kraftig negativ kritik. Det kanske kan vara något personligt som ens partner kritiserar en för eller något som har med ens arbete att göra och där arbetsinsatsen kritiserats. Oavsett så är ju detta något vi alla råkar ut för då och då i livet, både du och jag, vare sig vi vill eller inte. Enda skillnaden är kanske att om jag skulle misslyckas eller få kritik så tas det även upp och görs offentligt i olika sociala nätverk, i tidningen eller på radio.

Och på grund av att den kritiken jag får är just offentlig, så har jag funderat en del på mitt eget sätt att hantera detta.

Det jag då kommit fram till är att det egentligen bara finns två sätt att reagera på om man ska hårddra det hela. Det första sättet är att se det hela negativt.

Ett negativt sätt att reagera på detta är att gräva ner sig i ett mörkt hål och stanna där, tycka att man är värdelös och vill aldrig komma ut ur det där hålet igen, eller åtminstonde stanna kvar där nere i mörkret tillräckligt länge tills alla runtomkring en och till och med en själv har glömt varför man kröp ner där. Den strategin funkar kanske för några men det är inte den som man mår bäst av i slutändan. För den känns för det första in särskilt utvecklande och konstruktiv och för det andra så bidrar man nog själv till att sänka sin egen självkänsla ännu mer.

Istället är det mycket bättre att försöka ta det hela på ett positivt sätt. Att misslyckas  eller få dålig kritik vare sig det är något stort eller litet gör ju att man måste ifrågasätta vad det var som gick fel. Är det något man kunde ha gjort bättre, annorlunda? Går det kanske efter en tids reflekterande att försöka göra om det igen och med ny erfarenhet kanske man då har större chans att lyckas. Att hitta styrkan då att resa sig upp och inte grotta ner sig handlar ju egentligen om hur pass bra självkänsla man har. Och det är inte alltid lätt att tänka positivt. Men övar man blir man bättre.

Att få tuff och hård kritik kan många gånger kännas riktigt jobbigt, men bara om den är befogad. För den kritiken som kommer från avundsjuka och missunsamma människor saknar ju ändå substans så varför lägga energi på den överhuvudtaget, vad hjälper den dig? Inte ett skit, så bry dig inte om den alls. För mig rinner den kritiken av mig som vattnet på en gås. Men när kritiken är befogad och riktig, där jag faktiskt har gjort fel. Då är det ju viktigare än någonsin att man inte tar sig själv på förstort allvar. Tryck ner det sårade egot, ta åt sig av kritiken, och kom tillbaka och gör om det bättre.

Att inte ta sig själv på för stort allvar och ta allt med en gnutta humor har alltid hjälpt mig att se ett misslyckande eller att få dålig kritik mindre allvarligt. Och om man sedan sätter saker i olika perspektiv kan det plötsligt kännas banalt och harmlöst.

Och för att orka vara positiv (för tro mig det kan vara lätt att bara vilja krypa ner i den där grottan emellanåt) och klara livets misslyckande och hårda kritik så är det för mig så viktigt att ha en bra grund att stå på, där man kan hämta kraft och energi. Och den grunden är det som betyder allra mest för mig, den grunden består av min man, mina barn och mina syskon och all den kärlek och stöd jag får från dem.  För så länge jag har dem, så spelar det egentligen inge roll vad alla andra tycker och tänker.

 

 

2013-01-16 Aktuellt
  • 2013-01-10
  • 8

Sommaren 2012 är nog inte den sommaren som skrivs in i historieböckerna som den varmaste eller den med finast väder. Någon Pripps Blå romantisk idyllisk svensk sommar har det inte varit precis, istället har det mer liknat den där sillreklamen där man hysteriskt springer in och ut ur huset mellan regnskurarna och när solen tittat fram.

Jag och familjen flydde dock den svenska sommaren ett par veckor och åkte till Phuket i Thailand. Det var visserligen rätt regnigt där också men bara någon skur då och då men det gör inte så mycket för det är varmt i luften och varmt i vattnet vilket passar en badkruka som mig. Efter vår semesterresa kunde jag konstatera att mina tidigare semesterresors iaktagelser om att turister i största allmänhet kollektivt avviker från sitt normala beteende fortfarande stämmer. Det är precis som att vett och etikett försvinner i samma stund som man checkar in på flygplatsen.

Hotellet där vi bodde på var fantastiskt fint och med en superhärlig pool och massa sköna solstolar nära poolen. Men dessa solstolar skulle sedan visa sig vara hårdvaluta bland hotellets gäster.

Vi brukade gå ner till poolen efter frukost varje dag men till vår stora förvåning var nästan alla solstolar redan upptagna, väl markerade med handdukar och andra strandaccessoarer. Men det konstiga var att vi inte såg så mycket folk där och att de flesta ”upptagna” stolarna stod tomma många timmar i sträck. Det skulle senare visa sig att våra kära tyska turister på hotellet hade en ful ovana. För efter lite snokande och avancerat detektivarbete så hittade jag förklaringen.

Det visade sig att våra tyska hotellgrannar gick upp jättetidigt på morgonen ner till poolen och lade ut sin handduk och andra saker på solstolarna för att boka upp dem. Sedan gick de och lade sig igen för att sova klart. Sen gick de och åt frukost och kom inte ner till poolen förrän flera timmar senare och så sent som framåt lunchtid i vissa fall. Och i de värsta fallen så bokade några upp sina solstolar en hel dag medan de var på utflykt för att sätta sig i dem på eftermiddagen när de kom tillbaka till hotellet.

Tillslut lärde jag känna igen sakerna som lades på stolarna och visste vilka gäster det var som gjorde så och när jag väl visste det hade jag sedan inga problem med att flytta på deras handduk och själv använda solstolen.

Efter det här exemplet sitter du kanske nu och tänker: Ja, de där tyskarna, de är allt lite tokiga de! Men då ska du inte vara så kaxig. Vi svenskar är inte mycket bättre själva.

Det finns många exempel jag skulle kunna ta men situationen vid bagageutlämningen på Arlanda är ett av dem. Vid baggagebandet står det en klart utmålad linje en halvmeter från bandet på golvet och med stora bokstäver skrivet STOPP. Man ska alltså stå bakom denna linje och vänta på sitt bagage när rullbandet startar. Tanken med detta är ju att om alla står bakom denna linje så är det väldigt lätt för alla att se vilka väskor det är som kommer på bandet och man kan lugnt ta sin väska när den kommer utan att riskera att missa den.

Men istället ställer sig nästan alla de svenska hemkommande resenärerna så nära bagagebandet som möjligt och trycker på varandra och trängs som om det vore framme vid kravallstaketet på en rockkonsert. Vilket resulterar i att det nästan är omöjligt att se sin väska komma, och när man väl ser den är den nästan på väg in igen och man får trycka och armbåga sig fram bland folkmassan och kasta sig efter väskan för att få med sig den hem.  Det är en otrolig stress och hets till ingen nytta. Bandet rullar lika irriterande långsamt hur nära du än står, och man får inte sin väska snabbare bara för att man trycker en armbåge i magen på den som står till höger och trampar den som står till vänster på tårna.

Så fort vi tar semester så tar hjärnan en time out. Vett och etikett verkar inte längre existera och det är djungelns lag som råder. Den eviga jakten efter att sitta en stund i solen tar över våra liv för en period. Det är kanske det som är orsaken, men man kan ju å andra sidan lätt förstå det och då är det väl tur ändå att sommaren faktiskt är kort även om det mesta har regnat bort.

2013-01-10 Aktuellt
  • 2013-01-04
  • 3

Genom min blogg och när jag föreläser om entreprenörskap och kvinnligt företagande kommer jag ofta i kontakt med kvinnor som berättar för mig om sina företagsidéer och andra drömmar. Det som då slagit mig är att väldigt många av dessa kvinnor med dessa fantastiska drömmar och idéer aldrig vågat ta steget och försöka förverkliga dem. När jag då ställer frågan varför så får jag ofta svaret att man inte vågar, att man är rädd för att misslyckas, vad andra ska tycka och tänka och att man inte riktigt tror på sig själv.

Min erfarenhet är att detta är typisk för oss kvinnor. Jag vet att jag generaliserar grovt nu, men det är min egen uppfattning att det är så efter mina erfarenheter. Jag upplever att kvinnor generellt är sämre än män på att tro på sig själva och våga ta de risker som krävs för att kunna förverkliga en dröm.  Det kan handla om allt från att våga byta karriär, starta ett eget företag, att skriva en bok, att ställa ut tavlor man målat själv eller något som för vissa kan verka så enkelt som att hålla ett tal.

Själv har jag aldrig varit rädd för att misslyckas och är väl kanske då lite mer manlig i mitt sätt att tänka när det gäller det. Men vad är då hemligheten med att inte vara rädd att misslyckas då?

Jag har ända sedan jag var liten och jag stått inför en ny uppgift eller situation där jag varit tvungen att välja om jag vågar genomföra det eller inte ställt mig frågan: Vad är det värsta som kan hända?

Ta exemplet med att våga ställa ut sina tavlor. Vad är det värsta som kan hända då? Ja, det vore väl ändå att ingen tycker om det du har målat och rent av får höra väldigt dålig kritik. Men är det så farligt då egentligen om det skulle bli så. Och vad är det bästa som kan hända? Det är ju faktiskt att dina tavlor tas positivt emot och att du får sälja dina tavlor. Och plötsligt har din dröm gått i uppfyllelse. Då är ju inte misslyckandet så farligt i jämförelse med hur mycket man kan vinna.

När jag, Anders och Andreas fick frågan om vi ville vara de nya medlemmarna i den nya Idoljuryn var detta den första frågan jag ställde mig innan jag tog ett beslut.  Vad är det värsta som kan hända mig tänkte jag då? Jo det var väl att hela svenska folket skulle avsky oss och att man skulle få leva resten av livet med en papperspåse på huvudet när man skulle gå ner till affären och handla för att inte bli igenkänd. Men då tänkte jag på en sak som min kloka mamma brukade säga: Man kan inte vara älskad av alla. Och tänker man efter så är det så för alla i livet vare sig man är offentlig eller inte, på jobbet eller i skolan. Jag vet vilka som älskar mig, min familj, mina närmaste och det är jag trygg med. Med deras kärlek kände jag att jag skulle klara det. Jag kände att jag var trygg med mina närmaste och på grund av den tryggheten skulle det då heller inte spela någon roll om vad andra tycker eller tänker. Och då vågade jag, vilket jag idag är otroligt glad för.

När man väl tagit beslutet och tagit steget in i det okända och osäkra och vågat chansa, så tycker jag att man är en vinnare oavsett om man når sina mål eller inte. För under resans gång kommer många olika nya dörrar öppnas med nya chanser till nya möjligheter i ditt liv som man inte får vara rädd att öppna för vem vet vad som finns därbakom. Se bara på mig. Jag hade aldrig trott att jag skulle jobba med annat än musik, men nu har jag två nya passioner jag också jobbar med, smycken och kosmetik.

Jag vill inte leva ett liv där jag som gammal sitter på hemmet och ångrar att jag inte vågade prova på olika saker. Att jag sitter där och ångrar att jag inte försökte och särskilt inte för att jag var rädd för vad andra skulle tycka och tänka om jag misslyckades.

Det finns många olika sätt att vara framgångsrik på och vad som är framgång och att lyckas är ju upp till var och en att bedöma. Men något som alla har genensamt som blivit framgångsrika, oavsett inom vilket område och oavsett på vilken nivå, är att de alla någon gång också har misslyckats.

Så vad har du att förlora egentligen? Våga göra det du drömmer om, våga att misslyckas för även ett misslyckande kan vara en framgång.

2013-01-04 Aktuellt

San Francisco är en fruktig och söt drink som tillsammans med sin bas av vodka och söta bananlikör lyftes av apelsinjuicens friska sötma. Grenadin agerar färgsättare och rent färgmässigt erhålles något som…